anglasyster

Vet inte hur mycket mer jag orkar, just nu så går min son mig på nerverna hela jävla tiden. Det ända
han gör om dagarna är att bråka, lyssnar inte ett jävla dugg. Lyssnar han inte så brukar han få gå in på sitt rum eller sitta på en stol i tre min, men när börjar sånt göra nån verkan. Och han skriker ju som fan så grannarna tror väl att jag slår honom. Det är så tunna väggar här med så snart ringer dem väl soc.
Hur ska jag kunna uppfostra honom utan att grannarna ska reagera?
Hur ska jag få honom att lyssna?
Hur ska jag få honom att sluta skrika?
Och sen får han små himla ryck oxå när han bli arg, som att ställa sig o verkligen spänna hela kroppen o se arg ut. I mina ögon ser detta beteende inte "normalt" ut, men är allt detta verkligen trotsålder, för då vill inte jag vara med vid nästa trots.
Det går inte att gå ut med honom, han beter sig lika illa där, skriker o sparkar o säger massa fula ord, folket bara glor. Han sitter inte still på spårvagnen och blir han irriterad så kan han slå mig, låtsas sparka mot mig. Tar jag upp honom o han blir skit arg så slår han med armarna som fan och sparkar oxå. Han har slagit till mig på näsan en gång så jag börja blöda(dock inte meningen så men tack vare att han slog med armarna) en annan gång träffa han mig med nagel precis vid ögonbrynet så det börja blöda lite.

Dem säger att Tommie har nånting, men va fan har han? Är det ärftligt, har min son fått det?
Som det är nu så orkar jag inte med min egen son, jag vill bara gråta om dagarna. Men jag kan inte lämna honom hos hans far, dels för att han inte tar sitt ansvar, sen att Leo inte vill vara där många dar och sen så litar jag inte på tommie.

Jag får aldrig egentid, jag behöver få vara själv några dar. Att bara vara Carro och inte mamma. När ska jag få såna dagar??? Jag vill inte ens ta med Lillen till affärerna då han inte sköter sig där, ska pilla på allt, springer iväg och kan verkligen inte stå snällt o vänta. Han blir bara arg.
Springer han iväg i affären så struntar jag i honom, då får han skylla sig själv om han inte hittar mig sen. Där måste han lära sig en läxa.

Det där med stödfamilj, hur funkar det?
Tittar folk snett på mig o tycker jag är en dålig mamma?
Får man välja stödfamilj själv?
Måste pappan godkänna att jag gör så? (får han veta det så skulle han göra allt han kan för att ta Lillen ifrån mig...på heltid...)

Vad ska jag göra?
Hur ska jag göra?
Kan nån hjälpa mig utan att klaga på mig?

Allt jag vill är att leva ett normalt liv med ett lugnt o snällt barn, som det är nu skulle jag inte ens kunna hitta mig en ny kärlek!